Göingeget

 

På Haget har vi två getter, två bockar och en kastrerad bock.

 

Getens historia

Vår tamget härstammar från besoargeten, Capra aegagrus, som hör hemma i östra medelhavsområdet och västra Asien. I Sverige har getter funnits sen bondestenåldern (yngre stenåldern) för 4000 år sen. Då sällsynt som svenskt husdjur men under bronsåldern (1800-500 f Kr) allt vanligare. Äldsta säkra svenska fyndet härstammar från Alvastra här i Östergötland – daterat till 2100 f kr. Under järnåldern (500 f Kr och 1050 e Kr) minskar getantalet till fördel för fåren, antagligen p g a att ekblandskogarna började försvinna och den buskätande geten fick sämre bete. Dock fortsätter geten att vara mycket vanlig i Sverige, framförallt i skogs- och mellanbygderna och särskilt i de norra landsdelarna.

 

 

Getens användning

Geten hölls framförallt för mjölkens skull, både för direktkonsumtion och för osttillverkning. Den kallades ofta för ”fattigmans ko” eftersom även fattiga familjer hade råd att hålla en get för mjölkens skull, men den gav även ragg, horn och kött till husbehov. De höll landskapet öppet genom att beta sly och buskar och användes även som dragdjur till små kärror.

 

Gethållningen utveckling
I början av 1800-talet fanns ca 170 000 getter i Sverige vilket 1905 sjunkit till knappt 67 000 stycken. Därefter följde ett uppsving tack vare ideologin om egna hem, småbruk och självhushållning vilket starkt förespråkades av myndigheter och hushållningssällskap. Vid slutet av första världskriget fanns åter 133 000 getter i landet men därefter avtog intresset igen och antalet sjönk till dagens ca tusen.

 

Göingegetens utveckling

Göingegeten är en rest av den gamla sydsvenska getpopulationen och namnet kom av att den återfanns i Göingebygden i norra Skåne, närmare bestämt i Tyringetrakten. Här annonserade en man 1978 ut två dräktiga ung-getter. Det var de sista i hans getflock vilken han haft så länge han kunde minnas. De två getterna Lisa och Malin köptes av Sigbritt Holmberg i Lönsboda och en månad senare nedkom de med varsin bockkilling. Den ena döptes till Markus och behölls av Sigbritt och kom så att bli stamfar till göingegetterna. Först flera år senare då Sigbritt läst en del artiklar om lantraser insåg hon att hennes getter kunde vara värda att bevara och slog larm. I början av 1990-talet hittades ytterligare en get av äldre stam i Olofströmstrakten i Blekinge. Denna togs in i genbanken och från dessa fyra djur härstammar dagens göingegetter.


Rasbeskrivning

I Sverige har vi tre olika lokala raser av lantrasget, eller allmogeget som man också säger, från skilda miljöer. Göingegeten är som ovan beskrivet anpassad till fattig sydsvensk skogsbygd, jämtgeten till fäbodbruk och lappgeten till renbetesmark i norr. Getter som hålls på större getgårdar är oftast de högmjölkande svensk lantrasget, som är en ras framavlad för att ge mycket mjölk, inte att förväxla med de oförädlade lokala lantraserna.

 

 

 

En göingeget är för det mesta grå, gråvit eller vit. Ofta är fram- och bakkropp grå och mellangärdet vitt. Mindre partier kan vara svarta. Både bocken och geten har horn. Bockens horn är stora och kraftiga och ca 70 cm långa, getens horn är betydligt mindre. Göingegeten är en medelstor lantrasget. Vikten varierar mycket, en get kan väga mellan 30-60 kg och en bock 40-100 kg!

 

Läs om getter på www.allmogegeten.se