På Haget har vi två bondkatter som väljer fritt när de vill vara ute i det fria, i stallet eller inne i huset. Dessutom finns det en sibirisk katt på gården. Hon heter Doris och går till stallet ibland även hon.

Kattens ursprung
Det är oklart hur länge katten, Felis silvestris catus, har levt i människans närhet men det rör sig om 9 000 – 15 000 år. Den anses ha utvecklats från tre eller möjligen fyra vilda Felidae-arter. Den ena skulle vara den lätt tabbymönstrade nordafrikanska underarten av vildkatt, den så kallade falbkatten, Felis silvestris lybica, som är ganska lätt att tämja. DNA-analyser från 2007 bekräftar detta. Falbkatten finns än idag i vild form ibland annat Israel och Egypten.

Kattens historia
Egyptierna är de som längst har haft katten som tamdjur. I den bördiga jorden runt Nilen kunde man skörda två till tre gånger per år och fick på så sätt stora förråd av säd. Till dessa drogs förstårs möss och råttor och efter dem kom katterna. Så småningom började man betrakta katten som ett heligt djur och den som dödade dem straffades med döden. En katt som dog sörjdes och man balsamerade katten och förde den till kattguden Basts tempel. År 1889 upptäckte arkeologer mumifierade kvarlevor av hundratusentals, kanske miljoner, kattkroppar vid Beni Hasan i Egypten.

Katt- och häxjakt
Under slutet av medeltiden (500 – 1500 e Kr) förändrades plötsligt synen på katten. Den kristna kyrkan, både den katolska och senare den protestantiska, verkar ha spelat en avgörande roll. Katter blev, kanske med källor i den grekiska och nordiska mytologin, bekväma syndabockar och representanter för ondskan och anklagades för att vara djävulens form på jorden. Vid denna tid började också jakten på häxor då påven Innocentius VIII i slutet av 1400-talet beordrade att man brände dessa men även deras katter. Häx- och kattjakten pågick under ett par århundraden. På 1600-talets slut avtog kyrkans besatthet av häxjakt lika plötsligt som den uppstått och år 1684 hölls den sista häxrättegången i England. Det dröjde nästan hundra år innan trolldomsparagrafen försvann i Sverige men antalet rättegångar minskade starkt redan i slutet av 1600-talet. Att spotta tre gånger då man ser en svart katt är dock en kvarleva från denna mörka kattid.

Raserna uppstår
Då häx- och kattjakten var över började avskyn mot katter försvinna och den steg i anseende då den gjorde sig oumbärlig i ladugårdar och sädesförråd med sin utmärkta förmåga att fånga råttor och möss. Runt mitten av 1800-talet var katter mycket vanliga och aveln av dem påbörjad. Till följd av det började man få olika raskatter och redan 1871 hölls den första kattutställningen i London. Idag finns ca 40 godkända kattraser. Huskatt, blandraskatt eller bondkatt är den officiella benämningen på alla de katter som saknar stamtavla. I Sverige finns ungefär 1,6 miljoner katter och ca 10 % av dem är raskatter. Siffrorna är dock osäkra eftersom katter inte behöver registreras.

Om katten
Trots tusentals år i tamt tillstånd har kattens grundkaraktär inte ändrats. Den är den jägare den alltid varit. Kroppen är formad för smygande anfall, snabba språng och klättring. De vassa klorna ger utmärkt grepp. Den rör sig tyst med sina mjuka trampdynor och har en fantastisk rörlighet tack vare det lätta skelettet och den böjliga ryggraden. Dessa egenskaper ger katten ett väl utvecklat balanssinne. Katten har också bra hörsel och uppfattar höga frekvenser bättre än människan. Med hjälp av hörseln kan de bedöma avståndet till ett byte.

Med morrhår och ögonbryn känner katten vibrationer av saker eller varelser omkring dem. Rikt utrustade med nervtrådar ger morrhåren katter mycket detaljerad information om luftens rörelser, lufttryck och allt de rör vid. Även kattens syn är väl utvecklad. Dess pupiller är mycket rörliga. I dagsljus är pupillen bara en liten smal springa och i mörker blir den stor så att maximal ljusmängd tränger in i ögat. Denna förmåga ger dem stor fördel jämfört med sina byten. Vad gäller lukten är katten känslig för kväveföreningar och undviker på så sätt mat som börjar bli dålig. Katter kommunicerar med varandra genom att lämna doftspår. De markerar revir genom att stryka sig mot olika föremål, doftmarkera, klösmarkera eller genom att urinera