Norsk fjordhäst

På Haget har vi en norsk fjordhäst som heter Dorythea (Thea). Hon är brunblack med stjärn och född redan 1987 men vi hoppas att hon har flera år kvar här på Haget dit hon kom i juni 2011.

Hästens historia
För 20000 år sen fanns vildhästen, Equus ferus, i stora hjordar på Europas och Asiens grässlätter. Vår tamhäst, Equus caballus, härstammar från tarpanen som är en underart till vildhästen. Det första fyndet av tamhäst kommer från Dereivka vid floden Dnjepr i södra Ukraina, mitt i tarpanens huvudutbredningsområde, och är daterad till 3 500 f Kr.

De första tama hästarna hölls sannolikt för köttets skull eftersom Dereivka beboddes av ett jägarfolk som bl a jagade vildhäst. Dock har man på samma plats hittat betseldetaljer vilket tyder på att hästarna använts som drag- eller riddjur. Frågan om ridkonstens ursprung är dock inte klarlagd. Hästens domesticering ledde till att människan lättare kunde resa, transportera och bruka jorden.

Nordiska hästar De äldre nordiska hästraserna tros ha utvecklats från den tatariska ponnyn, en numera utdöd häst som funnits sedan istiden (ca 10 000 år sedan) med ursprung från den mongoliska vildhästen Przewalski, och antas har kommit hit med vandringfolk från Asien. Fjordhästen är en av dessa och visar stor likhet med Przewalskihästarna. Den tatariska ponnyn var en liten livlig häst och otroligt stark i förhållande till sin storlek samt med en enorm uthållighet. De bar troligen stora, vuxna män flera mil om dagen under folkvandringarna.   Den tatariska ponnyn kom så småningom att utvecklas till olika typer och raser i Norden. Svensk klippare, Färsingehäst, Dalsbo- och värmlandshäst, Norrländsk fjällbygdshäst och Ölandshästen är exempel på numera utdöda hästraser som utvecklades ur den tatariska ponnyn. Idag finns det några enstaka levande raser som bär på arvet efter de tatariska ponnyerna. Den norska fjordhästen är den mest kända av dem.

Fjordhästens historia

Fjordhästens ursprung är osäkert och omdiskuterat. Den anses vara en av de äldsta och renaste hästraserna i världen och är den ras som uppvisar flest likheter med de enda nu levande vilda hästraserna Tarpanen och Przewalskihästen, främst den s k blackfärgen. Att fjordhästen har kvar mycket av sitt ursprungliga utseende och karaktär kan bero på att de karga och otillgängliga förhållandena i den norska fjällterrängen skyddade den från inkorsning av andra raser.

Fjordingen kommer ursprungligen från västra Norge där man avlat på hästar sedan vikingatiden (sent 700-tal till ca 1100 e Kr). Hästar med ståndman som på fjordhästen har hittats på runstenar som daterats till denna tid. Dock hade inte rasaveln kommit igång så tidigt. Det var först på 1800-talet man började dela upp de olika lokala populationerna av lanthästar i raser.

Genom tiderna har utbyte av avelsmaterial skett genom flitig sjöfart till Island och de Brittiska öarna. Hästar på dessa platser har därför troligen påverkat fjordhästens utveckling, och omvänt har fjordhästblod tillförts dessa länder. 1890 exporterades två fjordhingstar till ögruppen Hebriderna utanför Skottlands västkust för att förbättra de lokala häststammarna där. Många hästar exporterades även till Tyskland och Danmark och trots det senare landets många fina inhemska hästraser har fjordingen blivit den absolut vanligaste hästrasen där och organiserad avel har bedrivits sedan 1930-talet. I Sverige var det först på 1950-talet som några lantbrukare i Bohuslän kom på idén att prova fjordhästen som en lämplig småbrukarhäst.

Fjordhästar har varit omtyckta och gjort intryck genom sin hårdhet och uthållighet. Dock ansågs de vara alltför lätta i typen för att duga till tungt jordbruksarbete. Under första halvan av 1900-talet förändrades därför aveln mot en tyngre häst som skulle klara det tunga lantbruksarbetet. Den lilla gårdshästen blev en rejäl småbrukarhäst. Denna tyngre modell av fjordhäst gjorde stor nytta i småbruket, som inte hade råd att föda de större arbetshästarna som ardennerna, men kom efterhand att utkonkurreras av traktorn. Under 1980-talet förändrades aveln och den här gången tillbaka till ”den äkta fjordhästen” som den sett ut ungefär hundra år tidigare. Nu blev den istället en allsidig användbar familjehäst som fungerar bra till både ridning och körning.

Numera finns fjordingen över hela Skandinavien, på andra håll i Europa och även i USA där den också är mycket populär. Den räknas faktiskt som en av världens populäraste raser och är en av de vanligaste i Sverige. 1953 startades här Svenska fjordhästföreningen och 1961 hölls den första premieringen.

Fjordhästens egenskaper Fjordhästens popularitet kan bero på den speciella blacka färgen med den vitsvarta manen som traditionsenligt ofta stubbas i en båge, men även på dess utmärkta lynne. Den är rörlig och smidig trots att den är ganska kraftigt byggd och har ett lugnt temperament och ändå pigg och framåt. Styrkan och uthålligheten är en tillgång vid turridning och det oftast goda temperamentet passar bra med barn. Den tävlar framgångsrikt i hoppning, dressyr och körning och passar utmärkt till distansritt där de tävlar upp till 16 mil.

Fjordhästens färg kallas black, med variationer från mörkbrunt till vitt, där den ljusbrunblacka färgen är absolut vanligast, men även rödblack är relativt vanlig. Fjordhästarna bör inte ha några vita tecken, hingstar med vita tecken godkännas inte för avel, medan ston får ha vit stjärn.
Mankhöjden varierar mellan 120-160 cm men är vanligen 135-150 cm. Något minimi- eller maximimått finns inte.

Läs mer om fjordingen på www.fjordhastforeningen.se och www.fjordhast.no.