På Haget har vi haft en brun russvalack som hette Fröding som vi red och körde med vagnar och olika redskap. Han föddes 1994 och kom till oss på Haget i september 2009. Våren 2016 fick han problem med fång igen, något som varit återkommande de senaste åren, och då valde vi att låta honom få springa på de evigt gröna ängarna istället för att han skulle ha ont och stå instängd större delen av sommaren och inte kunna gå med sina kompisar och äta det goda gräset som han älskade att göra. Hoppas du har det bra nu Fröding och tack för de fina åren vi fick med dig!

Hästens historia
För 20000 år sen fanns vildhästen, Equus ferus, i stora hjordar på Europas och Asiens grässlätter. Vår tamhäst, Equus caballus, härstammar från tarpanen som är en underart till vildhästen. Det första fyndet av tamhäst kommer från Dereivka vid floden Dnjepr i södra Ukraina, mitt i tarpanens huvudutbredningsområde, och är daterat till 3 500 f Kr. Hästens domesticering ledde till att människan lättare kunde resa, transportera och bruka jorden.

Hästen i Sverige   De första fynden i Sverige härstammar från yngre stenålder, daterade till ungefär 2 500 år f Kr. Dessa fynd är mycket fåtaliga vilket tyder på att hästen vid denna tid var dyrbar. Från bronsåldern (1800 – 500 f kr) blir hästen vanlig på fyndplatserna. Den används nu som föda vilket det faktum att hästben utgör nära 30 % av benmaterialet på vissa fyndplatser visar. De tidiga svenska hästarna var små med en mankhöjd på 120 till 145 cm. Under medeltiden (500 – 1500 e Kr) var hästen en viktig svensk exportvara, under 1300-talet infördes dock regleringar i hästhandeln i form av exportförbud för tyngre stridshästar som skulle säkras för det egna behovet. På Gustav Vasas tid på 1500-talet började en lång period av importer för att ”förbättra” den gamla lantrashästen till framförallt militära ändamål.

Under 1700-talets senare hälft blev det allt vanligare att använda hästar inom jordbruket. För att klara allt tyngre redskap importerades hingstar av stora och tunga hästar som fanns nere i Centraleuropa och England. Under 1800-talet ökade variationen av hästar. Förutom framavlandet av den tyngre arbetshästen till jordbruket, hade man importerat hästar från främst England, Tyskland, Ryssland och Spanien för att få en bra rid- och vagnshäst av varmblodstyp.

Hästen användes i liten skala inom armén till och med andra världskriget, men ersattes sen av motorfordon. Från mitten av 1900-talet mekaniserades jordbruket mer och mer och många hästar blev överflödiga.

I dagens samhälle spelar hästen fortfarande en stor roll inom hästsporten och som hobby. Det finns även en svagt växande marknad för användandet av hästen i bland annat skogsbruket och för gräsklippning i städer.

Gotlandsrussets historia
Russet är vår ursprungligaste hästras och den enda utpräglade lanthästen. Troligen kom den till Gotland när goterna bosatte sig där ca 1800 f Kr. Lämningar efter en småvuxen häst som troligen är förfader till dagens gotlandsruss har hittats på Stora Karlsö och har daterats till järnålder (500 f Kr – 1050 e Kr). Forskning pekar på att de gotländska hästarna använts som handelsvara redan under vikingatiden (ca 790 – 1100 e Kr). Ännu på 1400-talet såldes det hästar från Gotland till Tyska Orden som var en katolsk riddarorden. Åren 1474-76 utfördes 220 hästar men efter det tycks hästexporten i stort ha legat nere under lång tid.

Fram till början av 1800- talet fanns det gott om Gotlandsruss på ön som fick gå fritt i de stora skogarna. Gotlandsbönderna fångade in de vilda hästarna och tämjde dem för att kunna använda hästen i jordbruket. Vid införandet av laga skiftet, på Gotland 1859, delades marker upp och dessutom började man förvandla skogsmark till åkermark. De vidsträckta sammanhängande skogarna kunde inte längre fungera som ströv- och betesområden då de styckades sönder av stängsel och uppodlad mark. Russen förorsakade också viss skada på grund av bete och tramp och vissa började se russen som skadedjur. Hästarna började säljas till fastlandet och utlandet. Antalet russ minskade snabbt och en oro för att de skulle gå samma öde till mötes som ölänningen, som dog ut 1925, började sprida sig bland gotlänningarna

Flera stuterier bildades i början på 1900-talet med uppgift att bevara det utdöende russet. Enligt uppgift torde det vid sekelskiftet ha funnits ca 150 utegångshästar, huvudsakligen gående på Lojsta hed. Stuteriverksamheten visade sig inte vara någon lysande affär varför de avvecklades. 1922 upphörde aveln helt och de kvarvarande russen, sju ston och några unghästar, skänktes till Gotlands läns hushållningssällskap med villkor att sällskapet i fortsättningen höll en stam av russ. Hushållningssällskapet flyttade de mottagna russen till Lojsta hed och har sedan dess hållit en russtam där.

År 1910 bildade de kvarvarande russuppfödare på södra delen av ön Gotlands Russavelsförening. Föreningens medlemmar hade sina hästar betande på Lojsta hed, där de gick fritt över de nästan en kvadratmil stora skogsmarkerna. Efter hand inhägnades och utökades russbetesmarkerna och omfattar idag 650 ha uppdelat på tre beteshagar.Arbetet i ovan nämnda russavelsförening blev emellertid inte särskilt livaktigt och 1921 fanns endast ett fåtal russuppfödare kvar, huvudsakligen från Lojsta, Linde och Gerum socknar.

Rasbeskrivning
Gotlandsrusset är en vildhästras från början och därför har den stor variation i färg, god härdighet, hög intelligens, är mycket uthållig och har god motståndskraft mot sjukdomar.

Mankhöjden varierar mellan 115 och 130 cm, men idealet är mellan 123 och 126 cm. Alla färger är tillåtna förutom homozygot gulanlag, (sk albinism), skimlar, blackar och dorsalskäckar (dorsal betyder rygg).

Dess litenhet i kombination med ett gott temperament har gjort den populär som ridskole- och turridningsponny. Russen har en ganska rejält sluttande bog vilket gör den till snabb och energisk travare, helt överlägsen i sin storlek. Ponnytrav har också funnits på Gotland sen 1950-talet.

Läs mer om gotlandsruss på www.gotlandsruss.se och www.lojstahedrussen.se