Gutefår

På Haget har vi en bagge och ca 15 tackor i avel. Varje vår föds en mängd lamm.

Tamfårets historia
De flesta tamfår, inklusive våra svenska lantrasfår, är troligen utvecklade från stäppfåret, Ovis ammon vignei, som härstammar från bergstrakter och högländer i västra Asien. Det finns fortfarande vilda stäppfår men de är sällsynta och antalet okänt.

Får och getter är de djur som man efter hunden hållit längst som husdjur. Fynd från Irak visar att man höll tamfår för mer än 10 000 år sen. Tamfåren spred sig med de människor som blev bofasta och började med odling och boskapsskötsel. Man letade efter de egenskaper hos husdjuren som gick att använda sig av. Fåren blev producenter av kött och ull och i vissa fall även mjölk, främst till osttillverkning.

Tamfåret i Sverige

De äldsta fynden i Sverige finns på Stora Karlsö och är 4-5 000 år gamla. Vid den tiden var inte fåret så vanligt i vårt land men när klimatet blev kallare på järnåldern (500 f Kr
- 1050 e Kr) så blev ullproduktionen viktig och antalet ökade. Sedan dess har fåret varit ett av våra viktigaste husdjur. Från medeltiden och århundradena framöver gjordes flera försök att importera raser med finare ull för att förbättra den inhemska grova tygkvaliteten, något man ville från de högre makterna. Trots alla importansträngningar var lantrasfåret det vanligaste i mitten av 1800-talet. Dessa producerade då åtskilligt med ull till den växande textilindustrin. 1875 var fårbeståndet det högsta någonsin med 1 609 000 får.

Flera faktorer gjorde att beståndet skulle börja minska bland annat började de stora ullproducerande länderna Sydafrika, Argentina och efter sekelskiftet även Australien översvämma marknaden med billig ull. Dessutom fick vid 1800-talets slut nötboskapsaveln och mejerihanteringen ett uppsving tack vare pastöriseringsmetoden som gjorde att mjölken blev hållbarare och tålde transporter bättre. Många som endast hållit kor för husbehov kunde nu sälja mjölken och många fårbesättningar ersattes därför av mjölkkor. Självhushållningssamhället höll på att ersättas av konsumtionssamhället och lantrasfåren hade spelat ut sin roll.

Under första världskriget ökade fåren från ca 596 000 år 1913/14 till ca 824 000 år 1919 och hemmaproducerad ull fick en lönsammare marknad. Ökningen gynnade dock främst får av nya raser.

Gutefårets historia

De ursprungliga lantrasfåren fanns längst på Gotland. Där gick de under namnet utegångsfår och räknas till gruppen nordiska kortsvansfår. Det gotländska utegångsfåret kunde vara både behornat eller kulligt. I början av 1900-talet började man avla fram ett kulligt får med en jämn grå, lockig päls, fri från bland annat manhår, det som blev dagens gotlandsfår (pälsfår). De behornade utegångsfåren, eller hornfår, var på väg att försvinna till följd av framavlandet av pälsfåret.

På 1920-talet köpte dock Edward Graelert ihop ett tjugotal tackor och några baggar från besättningar med hornbärande får från Norra Gotland och Fårö. På 1940-talet fanns bara ett 15-tal djur kvar. Det akut kritiska läget uppmärksammades av zoologerna Sven Ekman och Carl Fries, intendenten och sekreteraren i Naturskyddsföreningen Nils Dahlbeck samt Konrad Hellsing. Den senare köpte ett mindre antal djur av Graelert och från några andra besättningar på Gotland där enstaka behornade djur påträffats och flyttade djuren till Lilla Karlsö. Rasen härstammar från sex obesläktade linjer och idag finns ca 4 000 stycken. Efter Gotlandsfåret är Gutefåret den vanligaste fårrasen i Sverige.

Rasbeskrivning
Det typiska för gutefåret är att båda könen bär horn. Baggens horn är stora och kraftiga medan tackans horn är smalare och gracilare. Hornen är svagt vridna och spegelvända med kraftig räffling och tydliga ”årsringar”. Längden på hornen är för baggen 32 - 90 cm och tackan 21 - 43 cm. . En fullvuxen gutebagge väger mellan 60 – 80 kg, en tacka 45 – 60 kg och nyfödd lammunge mellan 1,5 – 3,5 kg.

Gutefåret har olika typer av ull på olika delar av kroppen och ullens färg varierar över hela gråskalan och har ibland inslag av brunt. Helt svarta eller vita färger finns men är sällsynta. Skäckiga och fläckiga djur förekommer.

Tackornas föder sina lamm, ett eller två och sällsynt tre stycken, på våren. Lamningarna är i regel lätta och okomplicerade och tackorna tar väl hand om och skyddar sina lamm bra.

Gutefåren producerar ett välsmakande kött, en ull som är utmärkt för hantverksändamål samt ett hållbart skinn med god isolerande och värmande förmåga.

Läs mer om gutefår på www.gutefar.se och www.hornfar.se.