Nordsvensk brukshäst

 

På Haget hade vi tidigare två nordsvenska brukshästar, ett svartbrunt sto som hette Gull-Lina (Lina) och hennes avkomma Bellman. Lina kom till Haget i januari 2010. Hon var född 2001. Under sommaren 2011 gick Lina hos Fredrika Pettersson i Vilkhyttan, Tjällmo där hon betäcktes av Vikt 1907. Den 21 juni 2012 föddes Bellman.

 

Försommaren 2014 fick Lina problem med hälta och efter röntgenundersökning på hästkliniken i Mantorp fick vi veta att en skada i ena framknäet orsakade detta och att inget gick att göra. Därför togs det tunga beslutet att låta Lina få lämna våra hagar för de evigt gröna där vi nu hoppas att hon springer i full fart utan smärtor.

 

Linas tredje och sista föl Bellman är kvar på gården. Han har utvecklats till en snygg och mycket trevligt kille som vi hoppas få många år tillsammans med.

 

I januari 2017 fick Bellman och Thea, fjordingen på vår gård, en ny kompis när nordsvenska brukshästen Troffe (Petroff) kom till oss. Han är född 2012 och är både riden och körd så vi ser fram emot många turer på ryggen och i vagn tillsammans med honom.

 

Hästens historia
För 20000 år sen fanns vildhästen, Equus ferus, i stora hjordar på Europas och Asiens grässlätter. Vår tamhäst, Equus caballus, härstammar från tarpanen som är en underart till vildhästen. Det första fyndet av tamhäst kommer från Dereivka vid floden Dnjepr i södra Ukraina, mitt i tarpanens huvudutbredningsområde, och är daterad till 3 500 f Kr.

 

De första tama hästarna hölls sannolikt för köttets skull eftersom Dereivka beboddes av ett jägarfolk som bl a jagade vildhäst. Dock har man på samma plats hittat betseldetaljer vilket tyder på att hästarna använts som drag- eller riddjur. Frågan om ridkonstens ursprung är dock inte klarlagd. Hästens domesticering ledde till att människan lättare kunde resa, transportera och bruka jorden.

 

Hästen i Sverige

De första fynden i Sverige härstammar från yngre stenålder, ungefär 2 500 år f Kr. Dessa fynd är dock mycket fåtaliga vilket tyder på att hästen vid denna tid var mycket dyrbar. Från bronsåldern (1800 – 500 f kr) blir hästen vanlig på fyndplatserna som en viktig religiös symbol och det förnämsta offerdjuret. Den blir också ett vanligt motiv på hällristningarna där den avbildas både som riddjur, dragdjur, lastdjur och fristående. Den är nu också så vanlig att den används som föda vilket det faktum att hästben utgör nära 30 % av benmaterialet i vissa fyndplatser visar. De tidiga svenska hästarna var ganska små med en mankhöjd på 120 till 145 cm.

  

 

Under medeltiden (500 – 1500 e Kr) var hästen en viktig svensk exportvara till hansestäderna och våra grannländer. Redan under 1300-talet infördes dock regleringar i hästhandeln i form av exportförbud för tyngre stridshästar som skulle säkras för det egna behovet. På Gustav Vasas tid på 1500-talet började en lång period av importer för att ”förbättra” den gamla lantrashästen till framförallt militära ändamål. Under 1700-talets senare hälft blev hästen allt vanligare inom jordbruket som arbetshästar. De användes bland annat för att plöja, dra harvar, såmaskiner, stockvältar, höskrindor, slåttermaskin mm. För att klara av de allt tyngre redskapen som introducerats efter rationaliseringen i laga skiftet (1827) importerades hingstar av de stora och tunga hästar som fanns nere i Centraleuropa och England. Under 1800-talet ökade variationen av hästar. Importen fortsatte med alla typer och storlekar av hästar. Förutom framavlandet av den tyngre arbetshästen till jordbruket, hade man importerat hästar från främst England, Tyskland, Ryssland och Spanien för att få en bra rid- och vagnshäst av varmblodstyp.

 

Trots all denna import fanns ännu vid slutet av 1800-talet fem rester av svenska lanthästar nämligen gotlandsrusset, ölänningen, öarehästen (Blekinge), färsingen (Skåne) och rester i västra och norra Sverige av den gamla norrländska lanthästen. Förutom gotlandsrusset är dessa raser utdöda men den senare finns i det mesta kvar i den nordsvenska hästen. Hästen användes fortfarande inom arméerna till och med andra världskriget (1939 – 1945) men i allt mindre utsträckning och ersattes under och efter kriget av motorfordon.

 

  

Från mitten av 1900-talet mekaniserades jordbruket mer och mer och många hästar blev överflödiga. Aveln av tyngre arbetshästar avtog och en del av dessa tyngre raser försvann helt.

 

Hästen spelar fortfarande en stor roll i dagens samhälle som bl a hobby och inom hästsporten. Det finns även en svagt växande marknad för användandet av hästen bland annat i skogsbruket, speciellt på känslig mark, och för gräsklippning i städer.

Nordsvenskens historia
Nordsvensken är den tyngre av våra två inhemska hästraser. Den härstammar från den gamla svenska lanthästen och den närbesläktade norska lantrasen från Gudbrandsdalen (senare Dölehästen). I Dalarna koncentrerade man sig tidigt på sin inhemska ras som dock redan hade blod från de norska hästarna eftersom det var sed att åka till Norge på marknad och handla med unghingstar. Även norska hästhandlare kom till Dalarna på marknader med sina hästar.

 

På 1880 och 90-talet började det talas om import av andra raser och som en reaktion på detta bildades år 1894 ”Föreningen Södra Dalarnes Hästvänner” med distrikstveterinären Wilhelm Hallander som initiativtagare. Redan från början införde föreningen rasnamnet ”nordsvenska hästen” för att markera den nordliga hemorten och de lokala raser som ingick – hälsingehäst, dalahäst, värmlandshäst, norrlandshäst m fl. Namnet blev officiellt år 1900. Föreningens program gick ut på att renavla den inhemska, nordsvenska hästen utan annat inslag än de norska gudbrandsdalshästen, ett program som man därefter följt. Mycket viktigt i arbetet med att utveckla den nordsvenska hästen var inrättandet av hingstuppfödningsanstalten Wången i Jämtland som startade 1903. Hit köptes varje år 20 hingstföl av de bästa som gick att hitta i landet. Trots massiva protester tvingades uppfödningen upphöra år 1996 på grund av politiska beslut. Efter ett stort lantbruksmöte i Göteborg år 1923 där nordsvenskarna som visades hade så olika karaktär och utseende bildades Föreningen Nordsvenska Hästen i syfte att ordna upp aveln och få en riktig standard för avelsarbetet. I samband med föreningens bildande startade även en stambok.

 

När travsportens popularitet ökade i takt med välståndet efter andra världskriget blev det inte längre möjligt att i samma hästras inrymma både den bästa egenskapen för dragarbete och extrem snabbhet. År 1964 uppdelades rasen i en brukshästtyp, den nordsvenska brukshästen, och en lättare och snabbare travartyp, den nordsvenska travaren. Den senare heter idag bara kallblodig travare då den är uppavlad med den norska Dölehästen och den finska kallblodstravaren. De senare ingår nu i begreppet kallblodig travare.

  

 

Nordsvenskens egenskaper
Nordsvensken kan ha alla hela färger (ej skäckar t ex). Mankhöjden ligger på 150 – 160 cm men kan vara både högre och lägre.

 

Den nordsvenska brukshästen är idag populär som ridhäst, körhäst och även fortfarande inom jord- och skogsbruk. För turridning och uteritter tar den sig fram överallt och är stark nog att ta de allra tyngsta ryttarna. Genom denna stora bredd i kombination med ett gott temperament är den lämplig både som ridskolehäst och till handikappridning. Dessutom är den ovanligt långlivad och anses näst intill vara immun mot flera vanliga hästsjukdomar.

 

Eftersom nordsvensken avlades fram för skogs- och jordbruksarbete och än idag används inom dessa områden har bruksprov för nordsvensken utarbetats. Bruksprovet består bland annat av timmerkörning i terräng och mätning av dragförmågan. I vuxen ålder kan hästarna testas på nytt då de får dra specialdesignade fordon och hovarna och benen röntgas.

 

Läs mer om nordsvensken på www.nordsvensken.org.